Vårt hus ligger på berget och hos oss drabbade jordbävningen inte så hårt. Visserligen skakade det till väldigt kraftigt men värre var det nere i byn, där alla hus stod på lösare grund. För vår del rasade väggen till gästrummet och en hel del sprickor förstås.

Jag åker på MC:n nerför vårt området och skall in till Yogyakarta. När jag kommer ner till Blawong river och bambubron över den, så ser man förödelsen som är total i detta område. Det finns inte ett helt hus kvar längre. I Sverige har vi snövallar längs med vägarna på vintern och här kan det tyckas se ut likadant, fast det är inte snö utan rasmassor. Folk bor i bästa fall i tält och när de tvättar kläder så hänger de dem till tork i ruinerna. En underlig syn men ändå förhoppningsfull för livet går vidare och vardagen börjar göra sig gällande.

Men hela tiden ser man ändå glada miner hos de drabbade. De hejar och vinkar precis som vanligt och jag har svårt att förstå denna vänlighet mitt uppe i katastrofen. Efter bron kör jag sakta genom det tätbebyggda samhället som är omgiven av den otroliga grönskan i form av otaliga banan- och kokospalmer. Teak-träd och alla buskar med sina vackra blommor. Det är som att förflytta sig in i filmens värld där jag hamnat mitt i en krigsfilm och jag åker motorcykel genom en sönderbomad stad. Yra hönor springer ut framför MC:n och jag ser att barnen leker som vanligt. Märkligt.

Jag far vidare på den stora vägen in till Yogyakarta från Imogiri och när jag närmar mig staden så ser jag att det inte är så illa ställt som hemma hos oss. På vissa ställen har vägen sjunkit ihop och sprickor bildats. De olika hjälporganisationernas tält står uppställda runt omkring och de stora inhyser bl.a. skolor där undervisningen fortsätter som tidigare.

Förutom hjälpen från dessa organistaioner får varje invånare som är drabbad från staten: 10 kg ris, 2 liter matolja, socker nudlar osv i tre månader, en gång i månaden, så någon större brist på mat finns inte. Dessutom kan de vara ”lyckliga” att de bor i tropikerna och inte uppe i bergen där det är kallt. Tänker på den stora jordbävningen i Pakistan. Staten bidrager dessutom med 15 miljoner rupiah (c:a 13.500:-) för varje demolerat hus. Även Wayang får sitt matbidrag och för det mesta så delar han med sig till de större familjerna. ”Jag kan ju inte göra annat än att äta”, menar han. Och det är ju i och för sig riktigt.

Inne i Yogya är det betydligt lugnare och framför allt underligare. Många hus står helt orörda och så helt plötsligt är det ett hus som rasat samman, sen fler orörda hus. Det som slår mig mest är att många offentliga byggnader har rasat helt eller delvis.. Jo jo, det finns väl byggskandaler här också, som överallt annars. Men trafiken rullar på i sin vanliga takt så där har det inte hänt så mycket. Jag gör mina ärenden och åker tillbaka till vår by igen och jag stannar till hos mas Andy och ba Endang som skyndar sig att servera mig ett glas iskallt apelsinsaft.

Vi sitter och pratar på om händelserna som bokstavligt grusat deras förhoppningar om framtiden. Sonen får vänta lite med att börja på universitetet för pengarna måste till huset. Statens pengar räcker inte till allt och det verkar som att någon försäkring har inte dessa människor råd med. Men staten skall betala ut pengar vid ett senare tillfälle. Mas Andy muttrar något om ”...att jag vill se pengarna innan jag tror på det!”. Misstänksamheten är stor mot myndigheterna och det kan man förstå efter c:a 35 års militärdiktatur. Den nyfunna demokratin är ju bara 7 år gammal. De berättade också om att de planerade att öppna en lite affär, ”...såsom ni har det mas Lennart.” sa ba Endang med sitt eviga visa leende. Men hon suckade och sa helt kort ”Men det är guds vilja och det får vi finna oss i.”

De raserade förhoppningarna tid är inne och vad de inte visste om då och som vi vet nu, som läser detta så kom det nya jord-bävningar med påföljande tsunami. Den drabbade förstås hela kustområdet. Vi bor c:a 20 km därifrån, men folk var ändå rädda. Vår kära aktiva vulkan, Merapi, fortsätter att mullra till lite då och då. En tromb for förbi alldeles i närheten av vårt hus.

FN utsåg södra Java till världens mest drabbade område av natur-katastrofer för år 2006 och detta påpekade jag för Wayang och han svarade bara: ”Ja ja, kom och ät nu!!”


MC-färden gjord i augusti 2006
Bantul i juni 2007
Sampai jumpa
Lennart Manning