Vår nyinköpta bil, Tyota Corona av äldre datum, fortsatte att tuffa fram på Yogyakartas gator, men det var inte mer heller. Så en kväll ville den inte vara med längre. Batteriet var kasst redan innan och nu fick den för mycket bensin och den dog vid varje rödljus som fanns. Jag körde och jag är inte van vid att köra mot rött, inte ens i Indonesien, ifall någon undrar. Vi lyckades att krångla oss hem till slut efter att ha besökt en del affärer för Nokia och till slut Nokias officiella affär här i Yogya. En arbetskamrat på mitt jobb i Göteborg ville ha fixat sin gamle Nokia, men det går nog inte. Ett nytt program måste in i mobilen och modellen är gammal så de får sända efter från Jakarta. Det blir för dyrt och jag tar hem den igen! Javisst ja, det var ju om bilfan det skulle handla om.

"Vi får nog lämna in den på en bengkel (verkstad) imorgon bitti" sade jag helt plötsligt och bröt tystnaden. Bara cikadorna skorrade bland de torra mangoträden och dov musik från ett dangdut-band spelade i fjärran. Dangdut är indonesisk svensk-topp. Mina ögon hade letat sig upp mot den svarta himmelen och jag beskådade planeten Mars, som just nu stod som närmast Jorden.
"Hmm" svarade Wayang utförligt och jag tydde svaret som att det skulle vi nog kunna göra. Han satt med huvudet hängandes över ett stort milimeter-papper där han ritade ner huset och det nya köket som vi skulle ha. Vi satt på verandan och en ljummen bris kom farande från grannens tegeltak där även vår katt, Ceasar, kommer med hiskelig fart när det gäller mat.
"När öppnar de imorgon?" frågade jag denna verbala man och han svarade helt informativt: "Vet inte." Så var det med den saken.

Tidigt nästa morgon for vi ut till verkstaden som ligger vid ring-routen som löper runt Yogya. Vi lyckades att köra dit och killarna visste redan med en gång vart felet var. Självfallet så tog de itu med problemet med en gång. Inte behöver man beställa tid och fjanta sig som i Sverige. Tillsammans satte vi oss ner och pratade om livet i Sverige och allt annat medan de två killarna skruvade ner hela alltet i sina beståndsdelar. Vad de skruvade ner vet jag inte, med det satt närmast motorn och under luftfiltret som redan hade plockats ner. Efter en timme så såg jag på Wayang att han var hungrig och vi gick bort till en warung och åt kyckling med ris.

De hade bytt ut det mesta, kollat tändstiften och slipat ner dem, kollat fördelardosan, satte i ny slang för oljan till motorn, bytte ut en klämma på batteriet som var sådär kass. Så efter c:a 2,5 timme började grabbarna att montera ihop allt igen. Fyllde på olja i motorn, kopplingsolja osv. Wayang hade börjat gruvat sig om pengarna skulle räcka till och vi smidde planer för detta. Vi hade runt 150:-, det blir i rupiah 150.000, en krona = 1.000 Rp. Det kom som en chock för mig. Det kostade bara 58:- + att vi lämnade 5:- i dricks till var och en så slutsumma blev endast 68:- för hela detta jättearbete. Otroligt. Killarna berättade att de hade 300.000Rp i månadslön och det blir ju 300:-.
Bilen var som ny. Den gick som en klocka och vi prövade för första gången vår AC. Den iskalla vinden svepte in i kupèn lika säkert som Gudrun Shymans skatteaffärer och till slut blev vi tvungna att stänga av AC:n för att inte börja frysa. Wayang, med sitt nyblivna körkort, ökade farten och gjorde hiskeliga omkörningar vilket föranledde mig att förmana mannen och be honom dämpa takten. Vilket han också gjorde. Det är som att släppa ut ungkalvarna för första gången i hagen. Vi körde upp till bergen där vi har vårt nya hus för att kolla om fiskarna möjligtvis hade överlevt Wayangs egenhändiga cementerade lilla fiskdamm.

Fiskarna levde och livet levde med oss och senare när vi skulle tillbaka hem igen, var bilfan död. Absolut död. Inte den minsta dödsryckning fanns kvar. Wayang hade glömt att slå av tändningen och bara på dessa 20 minuter så hade batteriet dött. Så lille Wayang och jag försökte att knuffa bilen upp på vägen, för därefter var det nerförsbacke och på det viset starta bilfan. Jag tog ur bilnycklarna och gick in för att dricka vatten, solen tar ju på krafterna och Wayang ringde verkstaden. Vi skulle gå ner och möta dem på vägen nedanför. Jag fick en ingivelse att göra ett sista försök, satte i nyckeln och brrrrum så startade den utan vidare. Vi såg ut som två fågelholkar i ansiktet och Wayang ringde och avbeställde utryckningen.

När vi kom tillbaka till verkstaden och vi startade upp motorn ett antal gånger, så konstaterade killarna att startnyckeln verkade vara utsliten, så det var nog hela problemet. Så på söndag om en vecka skall vi tillbaka och byta batteri (ändå), laga hastighets- och bensinmätaren + diverse annat så att bilfan är fit for fight senare. Hur vi vet hur mycket bensin det är kvar? Jo, Wayang stoppar ner en lång sticka i tanken. Det ni!

Bantul i aug 2004
Sampai jumpa
Lennart Manning