Idag är det den 17 juni, dagen före min födelsedag och till sin fasa insåg Wayang plötsligt att vi inget hade att göra, på hela dagen. Denna hyperaktiva man måste ha någonting för händerna annars är det dags för självmord. Jag för min del är raka motsatsen och såg framför mig en ny dag i slapphetens tecken. Men säg den lycka som varar länge och olyckan kom farande in till mig och sa:
”Ayo, kami pergi ke Kaliadam.” Sätt fart så åker vi till Kaliadam. Detta ställe ligger halvvägs upp på den aktiva vulkanen Merapis sluttningar. Efter senaste utbrottet så är många hus begravda under lavan men här växer och odlas trots detta en mängd växter och blommor. Så det var nog där skon klämde.

Jag suckade och reste mig upp ur min liggande ställning på golvet och vi gjorde oss iordning för resan till berget som sprutar eld. Hann bara nerför backen när vi mötte två män som skulle hem till oss och spela och det var bara att vända om igen. Husbandet hade kommit för att repetera hemma hos oss och de dök upp, alla gifta män i grannskapet för att spela och sjunga. Vi har instrument och framför allt utrymme för dessa övningar och för gubbarna är det ett bra tillfälle att komma ifrån lite. Till slut kom det 7 gifta husband som äger var sitt hus också, därav det fräcka namnet The Husband.

Ja det kom några till men de spelade inte, de var bara åskådare liksom mig själv. En spelar keyboard, två på gitarrer, en på trummor, en på vanligt piano och två sångare.

Vi bor högst upp på kullen och resten av byn är nog evigt tacksamma för detta. Sångarna tar i för republik och fosterland och de behöver egentligen ingen förstärkare. Killen som spelar keyboard verkar kunna sina saker. Han spelar lugnt och sansat och alla verkar rätta sig efter honom. Gitarristen sitter längst bak, där basarna brukar hålla till på scenen, satt på sin stol och rökte och spelade med sin coola uppsyn. Trummisen sitter på andra sidan dammen, uppe i den nya kasibon (en uteplats) där också pianisten håller hus. Den andra gitarristen sitter i träsoffan i dining-room och verkar vara borta i tankarna.

De två sångarna (inkl. Wayang) håller låda och flamsar mellan låtarna, tills Mr. Keyboard spelar upp till en ny låt, denna gång blev det faktiskt ”knock, knock on the heavens door.” Men mest är det förstås indonesiska sånger. Många gånger försöker de få mig att sjunga nått men min blygsamhet säger nej. Kan helt enkelt inte sjunga men jag förmodar att killarna vill få sig ett gott skratt. Nej, jag skämtar, de vill bara ha med mig in gemenskapen.

The husband, skall senare i år framträda för första gången och de skall spela för byns invånare på nationaldagen, den 17 augusti. Det är en sån där dag när alla måste vara med i de olika aktiviteterna som förekommer. Jag tror att många har ågren redan nu, av åhörarna menar jag. Spelmännen har dock inga som helst hämningar. Men ändå kvarstår det faktum att de samlas och har kul och utvecklar sina intressen i musiken vilket ju är be-hjärtansvärt.

Vad deras fruar gör under tiden förtäljer inte historien om. Men jag tror nog säkert att de tycker det är skönt att gubbarna försvinner lite grann på eftermiddagen så att det kan få lite tid över för sig själva. En av grannfruarna har antytt detta för ett tag sen, när vi pratades vid. Dessutom vet jag att fruarna har egna aktiviteter för sig lite då och då.

The Husband fortsätter sina spelövningar och sångarna tar fort-farande i så att det knakar i högtalarsysytemet. Det är en skön samling killar/gubbar som samlas och har kul. Ett avbrott i den annars så gråa vardagen. En vardag där man inte har råd med att åka ut på shoppingturer e.d.


Bantul i juni 2007
Sampai jumpa
Lennart Manning