Barnen i Indonesien är gudar. Säg den indones som inte faller för ett barn åtminstone för ett barn upp till 5 års ålder och det är just småbarnen som jag skall berätta om.

Redan på flyget ner till Yogya så får småbarnsföräldrar flygvärdinnornas odelade uppvaktning. De gör allt för att få hålla barnet och de är verkligen överförtjusta. Gäller även den manliga delen av besättningen, de stannar alltid till vid platserna där småbarnen finns och daltar ett par sekunder eller minuter, beroende på vad de har att göra.

En mamma, ibland pappa, är alltid tillsammans med sin unge och här finns inga daghem eller liknande. Skulle föräldrarna vara borta så är det alltid mor- och/eller farföräldrarna som ser till sina små, för ett barn lämnas aldrig ur sikte. Ibland är det ett äldre syskon eller nån ur släkten som tar hand om passning.

När du är här nere så kommer du att träffa på en märklig syn och det är en mamma som hela tiden följer det stapplande lilla knytet med en tallrik mat. De går alltså och matar barnet under tiden det leker. Men ner skall maten. Det är mycket ofta man ser de indonesiska småbarnsföräldrarna gå omkring på trottoarer eller på byvägen med en tallrik och med skeden full med mat som sätts i munnen när ungen så vill. För oss i denna del av världen ser det helt otroligt ut. En grundorsak kan nog vara att i många mindre välbemedlade familjer så äter man på golvet. Man tillbringar mycken tid på golvet, även i medelklassen. Orsaken till det ligger i gamla traditioner och att det faktiskt är något svalare på golvet, framför allt på ett klinkers/kakel golv.

Något rikare indoneser har alltid en "bantu" anställd för att ta hand om barnet. En bantu är en barnpiga eller nanny som hela tiden är tillsammans med ungen och bantun lever tillsammans med familjen och hon, det är alltid en hon, bor i ett eget rum. Hennes lön ligger på 150-200.000 rupiah per månad och det blir ungefär 150-200:- i svenska pengar. Då äter hon också hos familjen, men i regel inte tillsammans med dem. Alla de utlänningar som bor här nere och är gifta med indonesiskor och har barn, har alltid en bantu anställd + en annan som städar och lagar mat åt familjen. För är det något man ogillar så är det ostädade hus. Wayang går alltid med sopkvasten 2-3 ggr om dagen hemma hos oss, men han sopar alltid på våra kakelgolv på de utrymmen som han ser. Så att säga.

Det är heller aldrig några problem, i regel, när ett barn hamnar i famn efter famn. De är vana att "tas omhand" och tar det helt naturligt. Det är ju svårare i Sverige med detta här. Men helt klart så finns det undantag och det är när en storväxt vit man med glasögon kommer, DÅ kan ungjä,, ööh, barnet menar jag, rygga tillbaka lite grann. Det är roligt att se de små skrattande barnen när de hamnar från famn till famn. De har alltid en järnkoll på vart mamma eller pappa är. Försvinner de ur sikte då startar sirenen med full kraft.

I övrigt så uppfostras barnen ganska bestämt för de får redan i en tidig ålder lära sig vad som är rätt eller inte. De lär sig att tilltala äldre med respekt och att säga "tant" eller "farbror" och vänligt men bestämt lära sig vad bör göras och sägas. De delar alltid med sig till sina syskon. Godis eller leksaker delar de med varandra utan minsta lilla bråk.

En sak som kan verka oroande är att TV:n verkar ta överhand, för det finns en uppsjö av barnprogram i de olika kanalerna. De allra flesta indoneser har ju TV även om man är fattig. Och många program är importerade från utlandet, dubbade till det egna språket. Även små barn lär sig snabbt att imitera olika personer och föräldrarna ser med förtjusning på sina småttingar när de härmar och har sig och visar gärna upp detta för folk. "Se här vad han/hon kan" säger de stolta.

Redan från 5-årsåldern börjar många barn i en slags förskola till småskolan för att lära sig att komma in i "systemet" så att säga. De små har alltid sin bantu med eller också mamman. Från den åldern börjar också mer kollektiva grupper att ta hand om ungarna också. De kan vara allt från scouter eller religiösa grupper. Då börjar också livets hårda skola för de små och med lekar och med vänliga förmaningar formas den nye medborgaren till det indonesiska samhället med all dess värderingar.

En sak är klar, en unge uppträder alltid hyfsat och respekterat mot de äldre. Alltid. Små barn lär sig att kyssa sina föräldras händer i respekt liksom deras föräldrar gör när de möter sina föräldrar. Att ha många barn ger tryggad framtid för föräldrarna för många mor/far föräldrar lever hos sina barn. Det är praktiskt också, allra helst när man är fattigare, för då finns det inga bantun som tar hand om barnen. Det gör ju de äldre och på det viset lär sig de små att umgås flitigt mellan generationerna.

De äldre i Indonesien möts alltid av djupaste respekt i Indonesien.

Yogya i jan 2002
Sampai jumpa
Lennart Manning