Förr ett par år sen var Wayang och jag ägare till två kor som vi köpte för investeringens skull. Bankkrisen hade slagit hårt och vi ville försöka rädda den lilla besparningen vi hade, om utifall det skulle krascha ordentligt. Men som väl var hände det inte. Så vi sålde våra kor och investerade i ett landområde istället och numera har vi bara en get (!) och snart skall vi köpa en till av motsatta könet så det blir flera getter. Det tycker vi är en gete-bra ide.

Nu skall vi snart börja bygga på ett landområde som ligger c:a 12 km utanför Yogyakarta, söderut mot havet till. I vanliga fall när man bygger så köper man allt virke o.d. färdigt, beroende på hur mycket plank man behöver. Men eftersom vi är i högsta grad onormala så går vi till roten med allt och har köpt 4 st träd som senare skall sågas ner till det virke som behövs. På detta sätt kommer vi att spara in cirka 70 % av kostnaden, för skulle vi köpa färdigt virke skulle det bli svindyrt, enligt Wayang. För han har ALLTID rätt. Vad är det då för träd vi har köpt undrar nog vän av ordning.

Jo det är 3 st. teak-träd och ett mahogny-träd, fint skall det vara. De står där på ägorna och vi har redan varit och besiktigat träden och de är ungefär 20 meter höga. Dessa 4 träd kostade oss 2.800:- och när det är dags så fäller de träden och sågar dem till plank och transporterar virket till den blivande byggarbetsplatsen, för ytterligare 400:-. Träden står på ägorna som innehavs av mas Kito och tanken är häpnadsväckande att dessa ganska så ståtliga stammar senare skulle bli till virke till vårt blivande hus. Teak och mahogny, du milde skapare, det som är så dyrt i Sverige. Dessa träd är ungefär 25 år gamla och det planteras nya hela tiden för de kommande generationernas byggande.

När köpet var klart så skulle mas Kito gå ut till träden och såga i dem så att de dog och torkade till lite grann. Det skulle bli mer hanterbart enligt expertisen och den måste man ju tro på. Jag tyckte inte det verkade vara tillräckligt men Wayang förklarade med ett leende att det är absolut tillräckligt. Undrade hur han helt plötsligt har fått dessa gåvor med att bedömma hur 4 stammar skulle räcka! Men jag har aldrig slutat att förvånas över hans "talanger", dessutom är han alldeles för snål för att ta några ekonomiska risker som kanske går överstyr. Hittills har allt gått som vi planerat så jag får väl hålla till godo med hans insikter.

Vi hade planerat att bygga ett hus i samma stil som övrig bebyggelse i trakten men vi ändrade oss (igen) och vill nu ha ett hus i traditionell javanesisk stil. Trots att det går åt mer virke till detta, kommer våra 4 träd ändå att räcka till. Taket blir annorlunda och större och stommen till detta kräver mer virke.
"Skulle det inte räcka så kan vi väl plocka plank som ligger och skräpar överallt" tyckte jag insmickrande och påhittigt.
Hans svarta ögonbryn åkte i höjden och jag insåg att en storm snart skulle bryta ut.
"Javisst" svarade han kolugnt "och glöm inte att plocka med den rostiga plåten som också ligger och skräpar. Vi kommer att få ett fantastiskt skjul". Det sista levererade Wayang med den iskalla röst som kunde få ett smältverk att gå i konkurs. Sen log han åt min "lustighet" för ibland tar det en stund innan han fattar mina skämt. Det är så roligt med Wayang, käften glappar betänkligt innan tanken har hunnit ifatt. Med mig är det tvärtom för även när jag tänkt till så glappar käften, menar Wayang. Jag har försökt att förklara att det kallas för götebogs-humor. Men till vilken nytta.

Senare på kvällen satt vi och åt lördagsmiddag på restaurang Venezia och samtalade om vår skog. Och om allt annat som vi hade gemensamt. Vi var rörande eniga om att det hade lyckats bra för oss här på Java, även om det har gått sakta framåt, beroende på att vår ekonomi inte är den bästa. Snart är Wayang klar med sitt studerande och får förhoppningsvis ett bra arbete och då kan jag flytta ner för gott till Yogyakarta. Tänk att få sitta i min kammare och sniffa på lukten från färsk teak och mahogny, framför datan och skriva mer fånigheter och sanningar om livet i denna del av världen. Men då är jag förstås ingen skogsägare längre!

Bantul i maj 2004
Sampai jumpa
Lennart Manning