Det är fredagskväll och jag stånkar mig genom livet genom de ganska så tysta gatorna med hjälp av en trött gammal vän. Hon heter 709 som tillhör en stam av utnötta och synnerligen trötta bussar som skulle ha gått i pension för länge sen. Ett miljövänligt åbäke. Men det får man inte säga högt för då blir hon förnärmad och fnyser genom sina ventiler. Vi åker med 31:an, ni vet den linje som går genom alla tänkbara smågator på Hisingen. Gatorna som är fyllda av svängar och gupp och som har den sämsta asfalten. De enda rakorna finns på Björlandavägen och på Bällskärsgatan och då mår 709:an. Hon sträcker ut och får t.o.m. upp farten lite grann om det inte är nån passagerare som skall av eller på förstås.

Denna natt skall vi arbeta tillsammans. Ända fram till 4 på morgonen och jag har en känsla av att hon kommer att gilla det. Då vet hon att vi inte behöver hålla igen tiden, utan det är fullt ös hela tiden på linje 211 från Brunnsparken till Oslogatan. Och tillsammans skall vi fnissa och fnysa över de halvt om halvt nyrika bosättarna på Eriksberg och Sannegårdshamnen, de som hyr sina nybyggda lägenheter till svinpriser. Dessa skall också dela buss med "DEEEEEJJJÅÅÅÅ", fyllgubben på Danaplatsen. Vilken blandning av folk och det är jätteroligt.

Det är så roligt att se på hållplatsen vilka som skall vart. Till och med i halvfyllans ögonglans har de nyrika ALLTID koll på klockan och tittar demonstrativt på den när man rullar in på Brunnparkens hållplats när de skall hem. Medan våra "gamla" kunder alltid står och väntar tålmodigt och går på bussen med ett leende eller "hejsan" och med en kommentar som t.ex.: "Jasså, jobbar du inatt igen?"
"Jajamän" svarar man då, "åh jag får sitta här och slita för att få hem dig i någorlunda nyktert tillstånd!" Det är härligt med sådana människor och gudskelov att de flesta är så här.

Innan första turen börjar är jag lite tidig och parkerar 709:an på Gustav Adolfs Torg, för jag skall köpa biljetter vid biljettbilen som står vid Johanna, statyn ni vet. Den blonda tjejen från trafikantservice och som står utanför är på ett strålande humör, liksom jag och vi står och skojar med passagerarna som skall fråga om nått. Ett invandrargäng av unga killar och tjejer kommer fram och jag frågar om de skall gå på disco och det skulle de göra. De var också uppspelta och garvade åt det mesta. Jag sa:
"Det är bättre med gammeldans istället, riktig gammeldans."
Den blonde tjejen var genast med på noterna och höll med mig. De såg ut som fågelholkar i deras mörka ansikten. "Va e de?" frågade en av dem. "Schottis, hambo, polka osv" svarade jag med spelad förnärmad uppsyn. "Vi visar dem" sa den blonda tjejen.

Och så kom det sig att den blonde och jag dansade schottis vid Johanna i Brunnsparken mitt i natten inför en hänförande skock med invandrarungdomar. De var överförtjusta och klappade i händerna i den takt som våra strupar nynnade låten. Sen visade vi hur hambo dansades och till sist polkan. Efter polkan insåg vi hur mycket folk som hade samlats och min falska blygsamhet kom över mig i en sekund eller så.
"Oh så roligt det såg ut!" utropade en av tjejerna. "Den första dansen påminner mig om hur vi dansar därhemma." "Schysst" sa de tuffa killarna när sällskapet drog därifrån.


Oj tiden. Jag var nästan sen och jag startade upp 709:an och klappade henne på instrumentbrädan och sa:
"Nu tar vi dem"
En av ventilerna pyste till som ett "JAAAA" när vi körde in på hållplatsen för att släppa på passagerarna. I denna första runda av 4 rundor, så stod där några nyrika och tittade demonstrativt på klockan och jag kunde förbanne mig känna att 709:an log sitt bredaste leende tillsammans med mig. 1977 Manning

Sampai jumpa
Lennart Manning