...om jordbävningen på Java! - 28 maj 2006

Hej på er allihop.

Efter mycket möda kan jag nu hjälpligt sammanställa vad som har hänt den, enligt internationellt, "lilla" jordbäving har åsamkat oss. För vår del har vi klarat oss undan med blotta förskräckelsen. Så här kan man sammanfatta i grova drag hur det drabbade "min" del av Indonesien.

Tidigt lördag morgon den 27 maj, klockan 05.54, vaknade Wayang med en smäll och våldsamma skakningar och rusade ut ur huset i bara kallingarna. 30 km ner i marken alldeles vid kusten gnuggade kontinental-plattorna mot sig lite grann och skickade sina dödliga tryckvågor snett upp mot land och träffade Yogyakarta-området. Och då speciellt Bantul (Imogiri osv) i synnerhet. Det var också Bantul som blev värst drabbat.

Wayang hade just blivit färdigt med en ombyggnad av vårat hus och det skulle visa sig vara ett vinnande koncept. Vårt hus klarade sig ganska bra tack vare denna ombyggnad. Bara ett rum, gästrummet, raserades. Fast det blev förstås kraftiga sprickor i väggarna och muren runt vår trädgård rasade ner. Grannarna fick sina hus raserade och likaså nere i byn, för att inte tala om byarna längs med Blawong River som inte existerar i dag. Ingen vill idag vara inomhus för de som har halvraserade hus.

Efterskalven kommer med täta mellanrum och som I många fall tar kål på redan halvraserade hus. Våran plan utanför vårt hus är fullt med människor som har tagit skydd där för det lilla området är öppet och ingen risk för fallande hus eller träd. Däremot har kafèet och vår affär raserats och utanför affären har det också samlats massor av folk för att skydda sig mot efterskalven. Wayang och Bejo (vår kompis) röjde inne I affären och lyckades få ut de mesta. Såg till att varorna kom till nytta och tjejerna hjälpte till med att laga mat så att folk fick något I sig. Naturligtvis försvann den "medicinska" delen av innehållet I affärern snabbt. Såsom bandage, plåster, huvudvärkspiller osv. Det blev bara en droppe I havet mot det enorma behov som just hafe uppkommit. De skadade uppgår enligt rapporter till minst 200.000 människor och sjukhusen räcker förstås inte till. Några av våra grannar har transporterats till sjukhus på norra Java, till Semarang. Just nu ligger dödssifran på c:a 4.000. Wayang berättade att de begraver så fort som  möjligt för att förhindra risken för spridning av sjukdomar. För övrigt har alla sjukhusen så fullt att skadade människor ligger på bastmattorna på gatorna och droppflaskorna är hängande vid staket eller på grenarna på träden. Men många människor vill hellre vara på gatorna än inne I halvraserade sjukhus p.g.a. rasrisken.
 

Endast med motorcykel lyckades Wayang komma till Solo och kollade in sin mamma och syskon och de hade klarat sig bra. Där fungerade elen också och han kunde ladda upp batteriet I mobilen. Elen beräknas komma tillbaka inom en vecka till Bantul, trodde han.

Det är ingen ide att jag i nuläget åker ner till Yogya, tyckte Wayang. Så jag har beslutat att stanna hemma ett tag till och sätta igång att arbeta extra. Dessutom är Yogyas flygplats skadat och ingen vet när den öppnas igen. Visserligen kan jag få tag I en transport I Jakarta och ta sig de 450 km långa vägen till Yogya. Men jag avstår gärna från det äventyret. Tror inte heller att Wayang vill ha mig rännande omkring honom och att han skall tänka på att "underhålla" mig. Han har alldeles för mycket att göra just nu. Och det är bra för han bearbetar sin chock med detta.

Så summa sumarum: Vi har klarat oss bra men vi får börja på ruta ett igen. 8 års arbete borta. MEN vi har varandra.
Tack för eran uppmärksamhet, det värmer gott I mitt hjärta och jag återkommer med nya rapporter snart.

Lennart Manning