En sak är säker. När det kommer gäster så är det definitivt inte när man förväntar sig det. Har gått en hel dag i huset, varit ute och handlat och skall relaxa. Av med kläderna för det är hett både inne och ute. JUST då ringer dörrklockan och kompisarna stormar in med medhavd käk för att luncha hemma hos oss.

Därför har vi alltid saronger strategiskt utplacerade i huset om utifall gästerna kommer. Det är till 100% jätteroligt och det blir full fart när gänget kommer indrullandes. Det gäller att alltid har laddat i kylskåpet med Coca-Cola, juicer e.d. Dessutom ha snacks, men framför allt något att äta. Alla vet att Wayang lagar suveränt käk. Men denna gång hade de med sig maten.

Några gyllene regler som gäller:
Står ytterdörren öppen är det bara att stiga på, om man är kompisar vill säga. Annars ropar man hallå utanför dörren tills någon kommer.
Är dörren stängd så tvekar folk men knackar ändå försiktigt på dörren. För man vet ju inte, är någon hemma och i så fall är de upptagna med nått eller är de inte hemma. Den asiatiska nyfikenheten tar ALLTID reda på vilket.

Men mer och mer blir det vanligare att man ringer innan man kommer. Mobiltelefon gör sitt intrång och gör det lättare att fråga först innan man tar sig "besväret" att åka den "långa" vägen för att kanske konstatera att ingen är hemma. Den nya världen har, liksom hos oss, gjort intrång i gängse umgängesregler och det har både för och nackdelar förstås.

Vid besök hos någon tar man alltid av sig skorna, utom när man är på en synnerligen officiell uppvaktning eller liknande. Som hos oss i Sverige. Sen skall man som värd truga på sina gäster vad man har att bjuda på. Det skall alltid trugas. Men inte vårt gäng som just stormat in i huset. Där är alla hemmastadda och de rör sig fritt i huset. Är någon hungrig så fixar personen i fråga alltid käk för sig själv, om nu inte Wayang sätter fart förstås. De som har med sig maten äter framför TV:n där den senaste CD:n spelar upp favoritartisten. Några kanske går och gullar med Wayangs iguana-ödla och någon går in till arbetsrummet för att kolla in sin e-post. Frågar alltid först förstås.

Till slut samlas alla gemensamt och skvallrar så att det står härliga till, inklusive mig. Är det något riktigt smaskigt övergår snacket från indonesiska till javanesiska och då brukar jag protestera högt. Men jag har lagt av med detta. Något hemligt måste de ha för sig själva. Det är då i regel nått som inte intresserar mig så det gör inget. Det är bara sättet som kan tyckas vara ohövligt gentemot mig.

När man skall gå på besök för första gången så brukar man ha med sig något. Dock inte blommor och det är inte heller speciellt att INTE ha med sig något också. Allt beroende på situationen. Säger man en tid så är det regel alltid så att man kommer en timme försent, minst. Ett födelsedagskalas är i regel en kort historia. Kanske en timme bara. Efter att ha intagit vad som bjuds tackar man för sig och går hem igen. Bara det att ha kommit, är det som räknas.

När nära vänner kommer på besök kan besöket fortsätta från hemmet ut till en ev. pick-nick eller hem till någon annans boning. Detta gäller de helger som man är ledig på. Då åker hela gänget till en resort eller en park och på sådana ställen ser man ofta "hela släkten" som är ute och roar sig under uppsluppna former. De vet hur man roar sig.

En resumè ger vid handen att man får ta det goda med det onda men det är fruktansvärt roligt att få besök. Det tillhör den livsstilen som formar människorna i tropikerna. Men tyvärr gör TV:n också sina intrång i människornas social liv och det hämmar de spontana besöken. Tyvärr.

Yogya i dec 1999
Sampai jumpa
Lennart Manning