Tidigt en morgon gick vi till marknaden, en procedur som vi gör varannan dag. Det är nog ett av de mest spännande vardagssysslor man kan ha här i Yogyakarta. Vår marknad ligger vid Jl, Parangtritis, alltså på den huvudgata som leder till havet och en av stränderna som heter Parangtritis. Eller Paris som det står på en del bussar. Yogya till Paris, vilken busstur.

Nåväl, vi har våra bestämda stånd att gå till och det är näst intill omöjligt att byta "tant". Har Wayang en gång bestämt sig så är det så. Redan tidigt på morgonen slår hettan mot mig och sandalerna klapprar mot asfalten. Affärsägarna sopar rent framför sin butik och dammet drar sig sakta bort längs gatan tillsammans med solstrålarna som nu har hittat fram. De är framåtlutade när de sopar med sina riskvastar. Närapå alltid med ena armen bakom ryggen.
"Selamat pagi, ibu" säger jag artigt när jag passerar Rian. Hon lyfter upp huvudet och ler sitt bländvita leende och svarar "pagi pagi, mas". Selamat pagi betyder god morgon.

Vi kommer fram till marknaden och som vanligt kryllar det av människor som har samma ärenden som oss. Knixar oss fram mellan alla becak (cykel-richow) och de försäljare som redan ute på trottoaren har lagt upp sina varor. Allt från frukter till plastleksaker. Att ta sig över gatan kräver sin teknik och sitt mod, för det finns ingen, jag säger ingen, som har den minsta lust att ens tänka på att sakta ner farten. Alla färger och dofter slår emot mig och jag får väl användning för alla mina fem sinnen. De javanesiska kvinnorna bär sina traditionella batikkläder där brunt och gult är den mest vanliga kombinationen.

Wayang gick före och jag oroligt efter i de trånga gångarna. Även mitt i gångarna har de försäljning och vi får gå längs kanterna. Marknaden är indelad i olika avdelningar såsom frukt, grönskaker, kött osv. Vi kom fram till vår äggtant och jag börjar mer och mer ta över handlandet på indonesiska. Hon sitter på en minipall med sina äggkorgar av bast runt om sig. För det mesta finns det bara bruna ägg härnere. Sen finns det traditionellt kokta ägg i alla möjliga kombinationer. En gammaldags våg vägde upp ett kilo ägg och hon mixtrade med tyngderna och bytte ut ett mindre ägg mot ett större så att det skulle väga jämt. Bredvid så larmade det av röster och folk sprang runt de olika stånden för att jämföra priser och kvaliteter.

Ur en säck mätte hon upp ett halvt kilo socker också. Hon undrade hur länge jag skulle stanna i Yogya och jag talade om det för henne.
"Då hoppas jag att få se dig hos mig senare också, mas" sade hon förhoppningsfullt.
"Säkert" svarade jag med mitt bästa spelande leende, "bara priset är det rätta för annars går jag förbi, men jag kan väl vinka åt dig, ibu." Hon skrattade gott.
"När du pratar så bra indonesiska kommer det att gå väl för dig, trots att du har mage att förolämpa damerna på marknaden, mas."



"Ojdå", svarade jag, "det var inte meningen med att förolämpa damerna på marknaden, ibu, jag får väl kompensera med att komma tillbaka till ibu nästa gång jag behöver ägg."
"Precis vad jag ville komma fram till, mas" svarade hon skrattande. "Inget mer mas?" "Nej tack, vad blir jag skyldig?"
"4.550 rupiah mas"

Det var en ungefärlig översättning av den stilen av konversation som gäller härnere. 1 krona är 1.000 rupiah. Ibu betyder fru och mas säger man om manliga vänner. Till äldre män säger man artigt pak (från Bapak). Till kvinnor Ibu (eller bu., u uttals som o)
Till yngre kvinnor kan man säga ba (från mba).
Vi gick vidare för att köpa ris och de stora 100 kilosäckarna var öppna med en skopa i varje säck. Wayang synade och provade noga de olika kvaliteterna på riset (som i okokt skick heter beras, kokt=nasi). Till slut bestämde vi oss och köpte 2 kilo för 6.500 rupiah (6:50).

Vår inköpsrunda fortsatte med att att köpa grönsaker och kyckling. Hälsovårdsmyndigheten i Sverige skulle dö av skräck om de såg kött- o kycklingmarknaden. Visst rynkar man på näsan men än har ingen blivit dålig av maten. Här är det ingen risk för galna kosjukan, men kanske för andra bakterier.
Vi handlade ägg, kyckling, ett berg av olika grönsaker osv, för tillsammans 50:-. Nästa gång skall vi gå till "Superekonomi" som ett av matvarubutikerna heter och där skall vi handla mer västerländskt. Sampai jumpa (vi hörs)

Yogya i aug 1999
Sampai jumpa
Lennart Manning