Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
ATT ÅKA TÅG
Hidden Counter

Det är bara på Java som har järnväg och den är inte mycket att skryta över. Men på senare tid tas nya grepp för att locka över folk från flyget och bussarna.

Järnvägen byggdes upp av den forna kolonialmakten, Holländarna, för att lättare transportera produkter ut till hamnarna såsom Batavia (nuvarande huvudstaden Jakarta), Semarang och Surabaya. Dessa tre städer ligger på nordkusten av Java. Även järnväg till södra delen byggdes som t.ex. Bandung (uppei bergen), Jogyakarta och Solo (Surakarta).

Naturligtvis är det svårt med att ha järnväg på denna jordbävningsrika ö. Även de aktiva vulkanerna gör det svårt. Det gäller förstås all infrastruktur härnere. De boende har alltid haft en viss motvilja med tågen. För de symboliserade de vita som förut härskade här. Nu när de modernare snabbtågen började att rulla så kastade folk sten mot tågen. Klasstänkandet finns fortfarande kvar trots allt. Numera har detta ofog börjat avta.

Att färdas de c:a 500 km mellan Yogya och Jakarta tar c:a 10 timmar och med snabbtågen c:a 5 timmar. Rälsen är fortfarande dålig men förbättringar pågår. En biljett kostar i economi klassen c:a 40:- och i executive klassen på snabbtågen är priset c:a 160:-, inklusive måltid. Det finns också business klass och jag börjar förstå varför. Vid varje station invaderas vagnarna av försäljare och den långa raden tycks aldrig ta slut.

De kan sälja färsk frukt, dricker, tidningar, mat i alla former, leksaker ja allt som man kan tänka sig. Det är liv och kiv och försäljarna åker ibland med till nästa station och där kommer nya på. Många har desperata blickar men en del har obetalbar humor och det är väl dessa som säljer mest till oss nordbor.

Alla tågen har ett namn och man måste ta reda på vilket "namn" som åker dit man skall. Den stora stationen i Jakarta heter Gambir, så det gäller att veta stationsnamnet och tågnamnet. Utanför stationerna finns bärare som gärna hjälper till med bagaget. För några kronor bär han bagaget till sin plats och det kan det vara värt. Bärarna har sin "uniform" så de är lätta att känna igen.

Tågen går aldrig i tid. De är regel försenade och det är bara att sitta ner och ta det lugnt. Ingen makt i världen kan rucka på detta. Sitt ner och titta på folkvimlet och förundra dig över hur mycket bagage människor egentligen tar med sig. Det fläktar skönt när väl tåget satt igång och att titta ut genom fönstret är som att se på bio. Fantastiska landskap rusar förbi och ibland kommer man in i samhällen och ser folklivet där. Hela tiden blir man troligtvis avbruten av någon som vill praktisera engelska och nyfiket fråga: "kemana"?, vart skall du.

Det är diesellok som kör de långa sträckorna, men på vissa platser finns det faktiskt elektrifierade banor. Vagnarna gungar fram i en skön rytm och man känner sig härligt dåsig. Många passagerare slumrar till och man tar sig en tupplur. När hungern gör sig påmind så haffar man personal från restaurangvagnen som gör sina lovar i vagnarna och tar upp beställningar på middagar. Man får dem serverade vid sin plats om så önskas. Det går bra att även beställa kaffe/the och sandwich.

Men det är också en ganska smutsig sysselsättning, att åka tåg alltså. Det gäller att ha på sig inte så värst fina kläder. Lätta plagg i bomull, men oömma sådana. Litar ni inte på försäljarna så köp med läsk och frukt/kex för resan. Efter en tröttsam resa så gäller det att slåss med bärare, taxichaffisar och becakförare. Alla vill förstås hjälpa till men ibland är de för påträngande. Då gäller det att ha en ängels tålamod och alltid ha ett leende på läpparna. Man kan faktiskt säga på ren svenska "far åt helvete" med leende på läpparna. Det hjälper förstås inte( men för sig själv hjälper det faktiskt). Man tänker till och undrar varför man säger sådana otrevligheter. Tänk OM någon förstod vad man sa. Vilken nesa.

Yogya i april 2000
Sampai jumpa
Lennart Manning